fröken fia.

imorgon åker hon. hon, han och lilla dottern. min käraste käraste vän. vi som var bästisar & bundis ända tills vi blev sjutton och livet ändrades något otroligt. ny skola. nytt hem. nya vänner. nya intressen. gymnasieperioden. det var nog då man insåg att våra liv inte skulle se likadana ut. vi skulle gå åt olika håll. trodde länge att vi alltid skulle vara grannar, att vi alltid skulle ses varenda dag, men så blev det inte. nu har hon barn, och jag har accepterat att vi iinte kommer att gå med våra barnvagnar tillsammans genom det lilla lilla samhället, där vi växte upp. hon är en supermamma och hon om någon förtjänar det bästa av allt. trots att det inte ser ut som det gjorde när man var tretton så kan jag än idag säga att hon är den av mina vänner som jag verkligen älskar mest av alla på hela stora jorden, hon, lilla fröken A. samtidigt gör det ont i mig att vi inte kommer att ses på så himla länge och att det blir längre och längre tid mellan tillfällena då vi ses och hörs. imorgon flyttar hon med hennes nyblivna familj till canada för att göra karriär och jag vill boka flygbiljett nu! idag var det dop för lilla dottern. som sedan följdes av långa långa avsked. jag hatar att säga hej då. det så overkligt att man inte kommer att ses på så himla länge. det blir så senimentalt, och man vill aldrig riktigt säga "hej då" man vill aldrig gå därifrån.