fröken fia.

önskar att ni kunde, eller önskar inte att ni kunde. det är tur för er.

önskar att jag kunde förklara i ord hur det är. det räcker inte med dotirottiuntzuntz i hundratjugo decibel. det räcker inte med en boombox utanför tältet en festivalmorgon klockan åtta. 

sen i september har man stått ut med denna brud till granne. (knappt granne, isoleringen är likamed noll, så man kan säga att vi delar rum, vi delar ju i alla fall korridor) hon som äter upp min mat, hon som inte diskar efter sig, hon som måste hävda sig och skrika till sina vänner när dem pratar med varandra, hon som måste röka gräs varje dag klockan tre då hon vaknar, eftersom hon lägger sig klockan fem efter ett ihärdigt skrikande, vrålande och lyssnande på drum n' bass! den musiken med bas som kan få ett hus att lyfta och drummor som får dem döda att hoppa ur sina gravar. okej, kanske låter lite festligt för vissa. men att försöka leva med detta när man hatar den musiken så in i helvete, att försöka somna på natten (öronpropparna hjälper inte), att försöka le och vara trevlig mot denna person som beter sig som en fjortonåring är i princip omöjligt. nu har jag levt med det ett tag, jag har vant mig med disken som hon lämnar i veckor, vant mig vid att hon äter upp min mat, har också vant mig att inte få sova, vant mig vid basen, trummorna, HENNE!

men att jag kommer minnas den här tiden på råtthalls, hells of residence, som en bra tid, med trevliga männsikor omkring mig, är ett big fat NO.

stället som fick mig att tveka. stället som ville få mig att flytta hem igen. stället som har gjort mig mer emo än vad jag är. 

det bästa är: JAG FLYTTAR SNART!